Jag åt lunch på ett lugnt kafé nära sjukhuset när jag lade märke till servitrisen som stirrade på mig. Hon kunde inte ha varit mer än tjugoett. Mörkt hår uppsatt i en hästsvans. Händerna höll om hennes anteckningsblock.
När hon närmade sig kände jag en knut bildas i magen.
"Ms. Collins?" frågade han mjukt.
"JA?"
Hans läppar darrade. "Mitt namn är..."
Jag visste.
På något sätt, redan innan hon sa det, visste jag.
"Du tillhör mitt förflutna", avbröt jag tvärt, min röst kallare än jag tänkt mig. Mitt hjärta bultade så hårt att jag knappt kunde höra min egen röst. "Jag vill inte ha dig i mitt liv längre. Jag är väldigt upptagen just nu. Jag har inte tid med det här."
Hennes ansikte spändes inte av ilska. Det hårdnade inte.
Hon log bara, ett litet, sorgset leende som krossade mitt hjärta.
"Jag förstår", mumlade hon.
Och hon gick.
Läs mer på nästa sida >>
